Jag vet inte hur det är med er, men mitt höstlov präglades av digitalisering. Det var små robotar och peppiga föreläsningar om den ena eller andra mjukvaran. En eller annan utvärdering av vår egen digitala kompetens hann vi också med.
Vad vi däremot inte pratade om alls var det som kom att prägla veckorna efter lovet, nämligen hur eleverna använder sociala medier och vilken effekt det får på deras liv i skolan såväl som på fritiden. På lovet pratade vi lärare om källkritik och källtillit. Vi pratade om programmering. Men vi glömde än en gång att prata om hur vi ska leva med och hantera elevernas digitala vardag. För det är inte programmeringen vi sitter och kliar oss i huvudet för på måndag morgon, utan det är hur vi ska hantera vad som hände på snapchat i helgen. För att kunna leva tillsammans med ungdomarna i detta så måste vi förstå dem. Och vi måste förstå den digitala värld som de vistas i, och som är lika verklig för dem som samtalet vid mikrovågsugnen är för oss. Om vi närmar oss ungdomarnas värld med nyfikenhet så har vi goda chanser att förstå dem och att ge dem det som digitaliseringsreformen har gett oss i uppdrag att göra. Digitaliseringen är i mångt och mycket bilder. Bild är ett språk och det är inget som kommer automatiskt, utan precis som med alla andra språk behöver man träna sig på det. Eftersom det digitala bildspråket är så nytt så blir vi tvungna att träna tillsammans med eleverna. Det kan vara både jobbigt och frustrerande, men också väldigt roligt!
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
Om mig
|